Söt Mandel (Prunus dulcis) är ett fruktträd som blommar i april med ljusrosa blommor och ger trädgården en tydlig vårkänsla. Frukterna liknar till en början små gröna persikor, men fruktköttet är torrt och oätligt. Kärnan i mitten av frukten är en ätbar mandel som kan användas direkt eller i bakverk.

Trädet trivs bäst i full sol och i näringsrik jord. Det bör vattnas och gödslas regelbundet under växtsäsongen för att upprätthålla en sund tillväxt och fruktsättning. På grund av det svenska klimatet rekommenderas odling i växthus eller på en skyddad plats, till exempel mot en syd- eller västvänd mur, för att skydda mot frost och svampsjukdomar.

Söt Mandel har en bredkronig växtform och kan nå en höjd på 2–4 meter och en bredd på 3–4 meter. Bladen är avlånga och gröna, och blommorna är vita till ljusrosa. Frukterna mognar vanligtvis i september.

Sakhalinkörsbär, även känt som Prunus sargentii, är ett medelstort lövfällande träd som utvecklar en bred, vasformad krona. Med åldern får trädet en mer utbredd och flerstammad struktur, vilket ger det ett karakteristiskt och naturligt uttryck i trädgården.

Bladen är medelstora och avlånga med en tydlig spets. De spricker ut i en mörk bronsröd ton, blir senare friskt gröna och avslutar säsongen med intensiva röda och orange-röda höstfärger. Den släta, rödbruna barken med ljusa korkpunkter blir mörkare med tiden och får framträdande tvärgående ränder.

Trädet blommar rikligt i april och första halvan av maj med stora, ljusrosa blommor som ofta slår ut före lövsprickningen. Fruktsättning förekommer sällan, men små svart-röda bär kan ses vissa år.

Sakhalinkörsbär trivs bäst i sol till halvskugga och föredrar en näringsrik, väldränerad jord. Det tål många jordtyper, men bör inte planteras där det står vatten. På tung lerjord kan jorden luckras upp och tillföras grus eller sand för bättre dränering.

Trädet lämpar sig som solitärväxt i trädgårdar, parker och alléer, där det kan framhävas som ett dekorativt element. Under etableringsfasen rekommenderas uppbindning för att säkerställa stabil tillväxt.

Pilbladigt päron 'Pendula' är ett mindre träd som kännetecknas av sin hängande och utbredda krona. Det ympas ofta på stam, vilket ger en tydlig stamhöjd och en krona som utvecklas från rund till paraply- och senare skärmformad.

Bladen är smala och täckta av fina, mjuka hår som ger en silvergrå ton på våren och senare en grågrön färg. Lövverket påminner om pil- eller olivträdens blad och bidrar till ett lätt och elegant uttryck. På hösten får bladen diskreta ljusgula nyanser, och lövfällningen sker sent på säsongen.

Barken är i början silvervit på grund av de många fina håren, men blir med åldern grå och får sprickbark. I april och maj blommar trädet med vita till krämvita blommor med rödaktiga ståndare, som samlas i halvskärmar och har en lätt sötaktig doft.

Efter blomningen kan det bildas små grönbruna frukter som inte är ätliga, men som fåglar ibland tar efter frost. Trädet trivs bäst i full sol och i vanlig, väldränerad trädgårdsjord. Det är härdigt, vindtåligt och tål torka när det väl är etablerat.

Pilbladigt päron används ofta som solitärträd eller i små grupper, där dess ljusa lövverk och hängande växtsätt skapar kontrast och struktur i planteringen.

Hängmullbär, botaniskt känt som Morus alba 'Pendula', är ett prydnadsträd med en karakteristisk hängande växtform. Trädet utvecklar en bred krona med nedåtböjda grenar, vilket ger ett elegant och lugnt uttryck i trädgården.

Bladen är hjärtformade och mörkgröna, vilket skapar en tät och dekorativ lövmassa under sommaren. I maj och juni blommar trädet med små vita blommor, som senare kan följas av ljusa, vita frukter på sensommaren.

Trädet trivs bäst i full sol och i vanlig, näringsrik trädgårdsjord. Det växer måttligt och uppnår vanligtvis en höjd på cirka 3 meter och en bredd på cirka 2 meter, vilket gör det lämpligt för medelstora trädgårdar eller som solitärträd i parker.

Hängmullbär är medelhärdigt och kräver endast begränsat underhåll, vilket gör det till ett praktiskt val för trädgårdsägare som vill ha ett dekorativt träd med ett naturligt, hängande uttryck.

Vanlig Vildäpple (Malus sylvestris) är ett måttligt växande träd med en naturligt utbredd och bred krona. Arten är inhemsk i Norge och kännetecknas av sin stora härdighet och förmåga att trivas i många jordtyper, även där jorden periodvis är fuktig.

Bladen är små, ovala och friskt gröna med ljusgula höstfärger. Unga skott är brungröna, medan äldre stammar får en gråbrun, skorpliknande bark som kan flagna i små flak.

På våren täcks trädet av många små vita till rosavita blommor som lockar nyttiga insekter. Senare utvecklas små, ovala gulgröna frukter på 3–4 cm som är sura i smaken. Frukterna kan användas till gelé eller marmelad och fungerar som föda för fåglar under vintermånaderna.

Trädet trivs bäst i full sol eller halvskugga och kräver inga speciella växtförhållanden. Det kan planteras enskilt, i grupper eller som en del av en vindskyddsplantering, där dess vindfasthet och naturliga form kommer till sin rätt. Vid plantering rekommenderas uppbindning de två första säsongerna för att säkerställa god etablering.